I 10 år har jag jobbat i min bransch som på så många sätt är helt fantastisk. Jag älskar mitt yrke på restauranggolvet och tillhör de som vill hjälpa till att utveckla branschen till något ännu bättre. För visst finns det många baksidor, precis som överallt. Jag försöker varje dag göra vad jag kan för att få en mer jämnställd och hållbar krogbransch. Något som är ständigt återkommande är att kockarna är stjärnorna. Under senare tid har kändiskockar nästan likställts med rockstjärnor. Och inte är det så konstigt när TV-rutan är sprängfylld av matprogram innehållande coola kockar. Visst är de coola, kockarna alltså. Bakom varje kändiskock står dock ett helt gäng som driver hans restaurang åt honom. Teamet. För det är ju ett teamwork, att driva en restaurang. Samtliga spelare har en betydande roll på planen. Kocken, diskaren, tallrikstaxin, sommelieren, hen som svarar i telefon, restaurangchefen och köksmästaren. Teamet.
Häromkvällen såg jag en otroligt inspirerande dokumentär om öppningen av trestjärniga Grace i Chicago. Restaurangen öppnade 2012 och tilldelades tre stjärnor av Guide Michelin redan år 2014. Otroligt häftigt. För mig var dokumentären extra inspirerande då kocken Curtis Duffy äger restaurangen tillsammans med sommelieren Michael Muser. Det här är något som jag tror gör en duo stark, när man har ägare från båda sidor och kan få synvinklar från både kök och matsal. Dokumentären känns väldigt ärlig och Curtis har en livshistoria som får allt att kännas äkta. Vill du få en inblick i hur det är att jobba stjärnkrog bör du verkligen se For Grace som finns på Netflix. For Grace visar också hur viktigt teamwork är för att en krog ska lyckas.
Att de på Grace engagerar sig i sjukdomen Cystisk Fibros gör också att jag verkligen skulle vilja få besöka krogen. Chicago nästa kanske?
Som jag älskar att jobba med mannen ovan. Den kreativa stormvinden Filip Fastén. (Och hela gänget på Agrikultur/Furillen såklart...) Säsongen på Furillen har nått sitt slut. Ikväll är sista kvällen vi har öppet för allmänheten. Nu är det bara några privata bokningar kvar och sedan är det dags att flytta hem igen. Jag måste erkänna att jag längtar hem. Ganska rejält. Jag är inte en 21-årig säsongare längre även om jag vill tro det ibland. Jag uppskattar min lyxiga Jensensäng på 180 hemma i lägenheten.
Sommaren har varit otroligt lärorik. Jag har jobbat mer än jag borde. Men det visste jag redan innan jag åkte ner. Skillnaden på Furillen är att restaurangen är öppen sju dagar i veckan, inte fem som hemma. Och att det är ett hotell. Vilket innebär full fokus så fort man är på plats.