Först vill jag börja med att tacka för spridningen utav förra veckans inlägg om boxviner. Det glädjer mig att fler än jag vill sprida budskapet om hållbara viner. Nu till dagens ämne.
Ända sedan jag började lära mig en del har jag förundrats över sättet vi beskriver ett vin. På sommelierutbildningen var det viktigt att sätta ord på hur vinet doftade och smakade. Förståeligt eftersom det vore konstigt om jag ansåg att vinet doftade smörpopcorn när det endast hade varit i kontakt med ståltank. Men i skrift kan jag tycka att det känns konstigt och faktiskt helt oväsentligt att beskriva på det sätt som vi gör.
Om du läser min blogg ofta kanske du har lagt märke till att jag sällan beskriver ett vin genom ord som hallon, citron, vanilj och ceder. När jag skriver Veckans 3 bästa vintips kan det hända att jag slänger in några beskrivande frukter. Mest för att det är så folk är vana att läsa det på Systembolagets hyllor. Men helst skulle jag vilja undvika det helt. Varför? Min vän och gamla kollega från Frantzén, Hanna Wessman, använder sig utav en så fantastisk replik när hon pratar med gäster som jag har tagit efter:
Min mormors och din mormors hallonsylt smakar inte likadant. Hallonen har växt på olika platser och våra mormödrar har olika recept.
För mig är det att sätta ord på ett fenomen jag inte riktigt förstår. Citron smakar inte likadant för alla. Vinet smakar äpple? Okej. Menar du syrliga gröna Granny Smith, röda vinteräpplen, den mjöliga sorten eller övermogna oxiderade äpplen? Det är svårare och mer komplext än man kan tro. Och länge har jag velat skriva om ämnet, dela med mig om varför jag hellre skriver historier om producenten bakom vinet än att beskriva hur det doftar av fläder och kattpiss i en salig blandning. Druvan Sauvignon Blanc kan ibland kännas igen utav en frän lukt som liknar just kattpiss. Jag gissar att ingen vill läsa det. Inte heller att vinet luktar som en svettig häst. För mig är dofterna utav stall och svettig häst några utav de mest fantastiska dofterna som finns. Konstigt nog är de inga dofter jag någonsin har hittat i vin. Ändå har jag hört många beskriva att äldre Bordeaux-viner doftar stalligt och just svettig häst. Jag som flitig hästtjej borde väl känna igen dofter som dessa? Förståeligt att det blev diskussioner i sommelierutbildningens klassrum.
Länge har jag trott att jag var ensam om åsikten att man borde beskriva vinets struktur istället för hur det smakar. Strukturen är vad som är viktigt när man ska förklara för någon hur vinet ter sig. Är det lätt och elegant med ganska hög syra eller är det ett kraftigt vin men mycket tanniner, alltså ett strävt vin? Det är egentligen helt oviktigt om vinet smakar mogna körsbär eller svarta vinbär. Det kan vara lika tanninrikt ändå. En stram Piemontes eller en kärv Bordeaux. Båda kan de ha enorma tanniner. Om en person inte uppskattar ett strävt vin är dessa båda några viner att undvika. En lättare och mer elegant Bourgogne är kanske att föredra. Men den här Bourgognen kanske har liknande doftupplevelser som Piemontesen, med vissa undantag. Krångligt? Ja. Åtminstone om man måste använda sig av smaker. För mig är det viktigt om ett vin har hög eller låg syra, en brännande alkohol eller om det är superlätt. Det är också detta som är relevant när jag ska rekommendera vin till gästerna på krogen.
Efter att ha forskat lite verkar jag inte vara ensam. En utav Sveriges absolut bästa (enligt mig) vinskribenter Cruz Liljegren skrev ett inlägg om just detta ämnen redan för två år sedan. Tusan, jag är efter. Cruz, en personlighet jag aldrig har sprungit på trots flertalet gemensamma vänner. En kille jag gärna skulle ta en fika med och diskutera hur vi ska göra revolt och ändra skrivandet om viner. Han har försprång och jag litar på att han gör en ordentlig revolt som medlem i The Circle of Wine Writers. (Satans coolt måste jag säga, klapp på axeln från mig!)
Även Jamie Goode verkar hålla med mig. Kanske är jag inte helt ute och cyklar? Han skriver:
I don’t think my tasting notes are absolutely the worst of all. But I still dislike them, for several reasons.
Jag är värdelös på att skriva provningsnoteringar. Sitter jag på en provning så antecknar jag all information som sägs om vinet. Sedan kanske jag bara gör en stjärna eller skriver JA TACK om jag gillar vinet och ett streck om det är ointressant. Jag har för svårt att koncentrera mig för att skriva en massa. Jag vill dofta, smaka, uppleva. Sedan minns jag vinet väl om det var en positiv upplevelse. För mig är det nästan irrelevant att skriva överhuvudtaget om något jag inte tyckte om. Varför tipsa om en dålig låt eller film du bör undvika? Lyft fram det positiva, strunta i det negativa. Ungefär som jag anser att man lika gärna kan låta bli att skriva en dålig recension av en krog. Men en negativ recension anses underhållande och visst gillar folk att såga. Speciellt recensenter. Tur att jag inte är recensent. Jag är alldeles för snäll.
En annan bra text om ämnet, om du orkar läsa, hittar du här.
Väldigt ofta får jag frågan från någon gäst om jag kan beskriva hur vinet doftar och smakar. Jag svarar alltid likadant, precis som Hanna svarar, att min svärmors och din mormors hallonsylt inte smakar likadant. Att vi inte känner samma dofter. Men jag beskriver gärna hur vinet ter sig i munnen. Om det är kraftigt, elegant, strävt, har hög syra eller mycket fruktsötma. Det räcker oftast för gästen när den ska välja ett vin att njuta utav under kvällen.
Igår lyssnade jag på storheter som Jamie Goode, Paul Symington och Matthew Jukes. Mer om de olika ämnena kommer i senare inlägg, jag lovar.
Matthew Jukes på scenen.
Hotel Inglaterra, mitt hem två nätter till. 
Härlig utsikt från mitt rum...
Efter dagens alla föreläsningar bjöds det på provning av portugisiska viner i ett gammal slott nere på stranden.
Det här med att testa viner på slott, det är en riktig hit det. Mera sånt tack!